Mannen har hela tiden sagt att det knappast var troligt att det såg likadant ut nu som då, men vad skulle han veta, det var ju jag som suttit där på stranden med N och smetat naturell yoghurt på mina brända smalben, inte han!
Jag kände inte alls igen mig när vi kom dit. Den lilla byn med ett bageri, ett par små supermarket, en presentbutik och några få mindre pensionat och hotell hade blivit........en groteskt stor turisthåla! Människor, människor, människor överallt! Tusen (typ) strandtavernor på det som en gång var strand, små butiker så långt ögat nådde i hundra nya gränder. Jag var chockad och gråtfärdig, min dröm gick i kras.
Mannen var tröstande och undrade om jag ville titta på skor eller väskor? Kanske äta lite choklad eller åka tillbaka till nudiststranden och titta på guppande klockspelet? Nej. Jag ville därifrån efter en titt på "stora stranden". Som tur var så var havet som jag mindes det - vansinnigt vackert!
Och vad lär vi oss av detta? Jo, mycket förändras på drygt tjugo år, inte bara Kokkari. Jag kan ju inte påstå att jag gick runt topless med en slokhatt på lockarna i bikinibyxor i storlek 36 och målade tånaglar. Nej. Min uppenbarelse kan mera liknas vid finska arméns tvåmanstält som hasade runt med glasögonen på näsan i fotriktiga sandaler och leverfläckar på armarna. Kanske Kokkari var besviken på mig?
4 kommentarer:
Att möta gamla kärlekar kan bli en chock. Men vackert tycker jag det är på dina bilder.
Ja det ser jättevackert ut.
Tänkte så när vi besökte Vietnam 2007. Undrar hur här ser ut om 10 år, om 20 år? Antagligen lika exploaterat som Thailand mfl ställen.
Men som sagt, havsbilderna är underbara.
Men - han erbjöd dig choklad? Vilken man!
Å tänk, jag som tyckte Kokkari var så litet och pittoreskt när vi var där för några år sedan! Men då har jag ju inte sett det för 20 år sedan!
Skicka en kommentar