Utmaningsinlägg - 2 - Min första kärlek

Dag 2 - Min första kärlek.

I Augusti 1977 började jag högstadiet vilket innebar en hel massa nya killar i skolan. Redan första veckan hade jag fått syn på honom. Lång, gänglig, blond och med pepparkaksbruna ögon. Han snusade och hade egen skateboard. Hela hösten rörde vi oss i samma gäng, men han var ju cool och jag var bara den där roliga tjejen med finskt namn. Hösten blev kallare och killen blev bara snyggare. Nu hade han en kort, vit täckjacka där alla muddar var stickade som röda och mörkblå stjärnor. Levis jeans tajta som strumpbyxor och vita lurviga Moonboots. Såå snyggt! En torsdag (jo, jag minns) kväll efter klockan nio ringde det på dörren. Bara det var lite spännande för jag måste vara hemma senast klockan nio och vi fick inte ha kompisar hemma eller ringa till någon efter klockan nio (det var tider det).

Det var Han! Han frågade om jag kunde komma ut i trapphuset och prata med honom? Jag fick lov (tack mamma!). Efter lite hummande om hur kallt det var frågade han: "Vill du bli ihop med mig?". OM  jag ville! Sen den dagen var det Uffe och jag hela högstadiet. Det var vi som dansade alla tryckare på skoldanserna, ville bara köra konsekvens med varandra och sanning med de andra. I Röda-vita-rosen gömde vi oss alltid tillsammans och i Ryska posten vågade de andra inte peka på någon annan än oss om det blev kyss. Handtag och famntag gick bra med andra, men långtradarna körde vi bara med varandra. Han lärde mig åka skateboard och snusa. Jag lärde honom äta finska piroger och dansa pardans. Han gillade KISS och jag disco och pop, men det var okey. Hans mamma fixade Oboy och limpmackor alla kvällar och i nian fick vi sova över hos varandra.

På sommaren mellan nian och gymnasiet flyttade en ny tjej in på gården. Hon hette nånting mycket ofinskt och vackert på V, hade långt, mörkt, vågigt hår. Hon ville ha Uffe, eller nej, egentligen inte, men hon ville ha hans moppe, en blå Push Montana, Uffes stora stolthet. Hon var imponerad av moppen. Uffe blev imponerad av att hon ville ha honom. När jag fick veta att han var uppe i hennes lägenhet en kväll blev jag skitsur. Tog flaskan med Felix ketchup och gick ut. På moppens svarta, blanka lädersits skrev jag "SKITSTÖVEL" med ketchup. Han såg det genom fönstret. Jag trodde han skulle trilla ut, så arg var han. Och så gjorde han slut.

Vi höll kontakten länge, han hälsade på ute på skärgårdsön när jag bott där några år. Funkade inte alls med stockholmaren och skärgårdskillen *asg*. Vi träffades igen för fem år sedan då klassen hade 25-års träff. Han var inte ett dugg förändrad, och hade hållit ihop med samma tjej sen han var sjutton och bildat familj med henne. Men vi pratade som förr och hade många roliga, pinsamma, trevliga och galna minnen. Jag glömmer honom aldrig.