Det blir säkert rätt någon gång...

Då flickorna för länge sedan vuxit ifrån adventskalendern med 24 små skräpjulklappar har de i flera år fått en varsin adventsklapp i stället. Den första till lilla jul och sedan andra, tredje och fjärde advent.

Idag var jag riktigt förväntansfull inför Blåögas tredje advent klapp. Hade slösat lite extra på den, ganska mycket extra faktiskt, men den bara skrek Blåöga när jag såg den i lilla fina butiken. Tanken var också att hon skulle få den så att hon kunde bära det på skolans julfest på torsdag. Jag var hundra på att hon skulle wow-gud-va-fin-jag-älskar-det-typ när hon skulle se armbandet.

Så. När hon kom hem idag stod jag där förväntansfullt trampande och pekade mot öppna spisen där två paket väntade högst upp. "Det där är säkert strumpor så jag tar det här med fint papper", säger hon och tar paketet!

Öppnar. Vänder och vrider på det. "Hur öppnar man det?", frågar hon. "Vad tungt det är", säger hon också. "Det var väl inte så dyrt va?", säger hon sedan. Jo, det var dyrt som fan för att vara ett oäkta armband. Det är fint, det är inte det, och jag kan nog använda det om du vill", säger hon ler lerförsiktigt. *suck* Fan, den här gången trodde jag verkligen att jag hade lyckats. Jag gör det cirkus en gång av tio.

Nåja, imorgon går vi och byter det till något annat. *dubbelsuck* Fan, jag trodde verkligen.

Annars firar vi tredje advent och mår lite illa efter lite för mycket gott... kanske..... hm.